Bygga Muskler Gå ner i vikt Gå upp i vikt

Magert kött för en mager man

januari 12, 2010

Det blev till att besöka Abdul idag. Hans halalkött smakar helt enkelt bättre än köttet på marknaden. Prisad vare Allah! Sorgligt nog fanns det inga märgben, eller hueso som det heter på spanska. Jag får nöja mig med högrev och en mindre angenäm fettklump. Jag gjorde misstaget att köpa oliver från Abdul en gång. Det gör jag aldrig om. Halalköttet är bra. Oliverna är vedervärdiga.

mat 2010-01-12

Vårt dagliga kött giv oss idag…

januari 11, 2010

Ännu en dag har passerat och kött har inmundigats under tystnad inne i den mörka, kalla och dragiga grottan. Barcelona måste vara en av få städer i världen där det är kallare inomhus än utomhus på vintern. Man får jävlar anamma sitta påpälsad som om det vore arktisk vinter. Självklart råder omvända förhållanden på sommaren. Då är det varmare inomhus än utomhus. Men jag tar det för vad det är: en liten del i läran om livets jävlighet.

Åter till köttet. Måndagen till ära besökte jag La Boqueria – den bästa marknaden i Barcelona. Lustigt nog lever många urinvånare i villfarelsen att det är dyrare där än på andra marknader på grund av alla turister. Men det är överlag den billigaste marknaden i hela staden. Vill man bli rejält skinnad ska man gå till någon mer perifer marknad, gärna 5 eller fler tunnelbanestationer bort. Att säljarna där kommer undan med sina ockerpriser beror nog på att kundunderlaget till största delen utgörs av gamla rörelsehindrade pensionärer som inte har något annat val än att ta sig till närmaste marknad. Stadens unga invånare handlar självklart inte på nån av stadens traditionella marknader. De äter ute eller går till närmaste supermarket och köper massproducerad skit. Modern västerländsk matkultur är på god väg att ta över. Ge det 1-2 generationer till så försvinner nog färskvarumarknaderna.

I vilket fall så är det ett särskilt stånd som jag gillar. En av dem som jobbar frågar alltid: ”Te gusto grassa eh?” samtidigt som han slår en krabba. Vi brukar förhandla om priset och mängden. Jag säger reserverat: ”Un kilo”. Han replikerar: ”NOO! Dos kilo”, och drämmer köttstycket i skärbrädan med en stor smäll. Det brukar bli som han vill vad avser mängden och som jag vill vad avser priset. Fast ibland undrar man ju om man ändå blivit lurad på nåt sätt. Trist nog verkar han ha slutat jobba där.

En yngre förmåga huserar bakom disken. Jag tittar på köttet. Han tittar på mig. Jag fortsätter titta på köttet. Det blir en obekväm tystnad. Jag bryter den med: ”Tienes redondo?”. ”Si” kommer snabbt men ej ackompanjerat av senor. Jag känner mig en smula förorättad men köttstycket glittrar vackert på skärbrädan och gör mig åter blid till sinnes. ”Quantos?”. ”Entero”. ”Vale…, filete?”. ”No, solo una pieza”. Han skrider till verket. Jag är just på väg att sjunka in i ett drömliknande tillstånd då jag blir varse vad det är som sker bakom disken. Han skär, putsar, trimmar och förstör köttbiten! Fettet dimper ner i nån gudsfärgäten avskrädeshink. ”NOOO” utbrister jag som ett litet barn. ”Me gusta grassa”. Men skadan är redan skedd. Köttet har genomgått raffinering. Men han ser mina tårfyllda ögon och reparerar skadan med en sprängfylld påse färskt späck.

Jag känner mig lite som marknadens avfallskvarn när jag avlägsnar mig med kappsäck fylld av fett som ingen annan vill ha men jag klagar inte. Jag vill ju ha det och det är det enda som spelar någon roll.

mat 2010-01-11

Dagens käk och bloggens första inlägg

januari 10, 2010

Så var det dags att börja skriva om mitt ätande. Söndagen till ära så var alla vanliga marknader stängda ty på sjunde dagen vilade Gud. Men inte Abdul på halalcharkuteriet i Barceloneta. Och inte jag. Vi gör affärer snabbt Abdul och jag. Jag pekar och han plockar. Euro och kött byter händer. Det är över på två minuter. Men han lyssnar inte på mig. Jag säger ”solo carnes” gång på gång men likförbannat så dimper persiljekvisten ner i påsen och förorenar köttet. Men det må vara. Även jägaren på stäppen fick nog se sitt kött bita gräset.

Jag lämnar Abdul och hans persiljekvistar för att fortsätta mot en annan butik. Jag är hungrig som en björn idag och alltså räcker det inte med köttet och fettet. Jag måste ha öl, tomater, honung och eventuellt lite dadlar. Jag styr mina steg mot Veritas, en ekologisk butikskedja med ockerpriser, till tonerna av medeltida musik från min ipod. På Veritas är alla som handlar och jobbar vegetarianer. Förutom jag då. Som en ulv träder jag in i fårhagen för att förätta mitt tarv. Butikschefen är blek med svarta ringar under ögonen. Hans maniska blick sveper fram och tillbaka över lokalen och han misstror allt och alla. Besökarna är där för att stjäla. Han vet det nog. Men han har koll. Han ser. Ingen tar sig ut utan att betala. Övriga personalen är ansatt av exem och dålig sömn.

Jag är snabbt klar med mitt inköp. Jag lämnar de hemsökta hyllraderna och drar hemåt för att äta upp allt jag köpt på en gång. 1 kg entrecôte, 1 kg kalvlägg, en kvist med dadlar, en burk körsbärstomater, en burk med eukalyptushonung och två tyska importöl med obefintlig alkoholhalt. På den sjunde dagen syndade han. Blir nog fasta, bot och bättring sedan.  Mest troligt tar jag bara nån sked av honungen. Jag vill inte ha diabetes. Men vad man vill och vad man gör är inte alltid samma sak. Långt ifrån alltid. Men persiljekvistarna rör jag inte. Det finns gränser även för mig.

dagensmat-2010-01-10