Bygga Muskler Gå ner i vikt Gå upp i vikt

Vildsvinsjakt

juli 21, 2012

I detta inlägg så återger jag i den mån jag minns den vildsvinsjakt som ägde rum den 3:e december förra året. Det känns nästan som en dröm. Men bilderna talar sitt tydliga språk. Jag var där. Jag dödade och jag åt.

Vi tog oss medelst bil från Auckland ned till Rotorua där svavelosande jaktmarker väntade på våra ivriga steg. Vi var ett härligt gäng och humöret stod på topp. Med mig på färden hade jag en termos med jäst mjölk som jag bjöd jaktlaget runt. Rösterna var höga och skratten var aldrig långt borta. Alkoholen gjorde sitt och vi gjorde vårt.

Vår destination var en en gammal rådjursfarm som tagits över av det vilda. Vi lämnade bilen vid den yttersta inhägnadens grind. Jag klev ur bilen och satte ner min goretexbeklädda fot i en hög med koskit. Det rykande varma välkomnandet fastnade under skosulan och bar vittnesmål om att vi var ute i naturen bland alla djuren. Några jägare sicksackade vant mellan skithögarna och lotsade oss upp på flaket till ”grisbilen” som de så muntert kallade sin farkost. Färden fortsatte genom grinden längs en kraftigt kuperad och vindlande grusväg som misshandlade bilens undersida. Vi behövde tydligen gå ner i vikt om man fick tro chauffören. Till slut var vi i alla fall framme.

Vi hade inte mer än rullat av grisflaket förrän regnet började ösa ner. I de övriga deltagarnas gymnastikskor så lades grogrunden för svamp och mögel. Jag log i mjugg, föga anande vilket öde som väntade mina egna kläder denna dag. Vi tog skydd under ett tak av presenning som spänts upp utanför en murken liten jaktstuga. En eld brann i ett hörn och en kastrull puttrade på härden. Vi slog oss ned kring ett träbord. kaffe och te serverades och jag började så smått konversera med jägarna.

”Vad är chansen att vi fångar något idag?”
”Hur stort var det största vildsvin ni fångat?”
”Är det rekommenderat att försöka brotta ned ett vildsvin, hållande dess betar i sina bara händer?”

Våra chanser visste de inte mycket om. Allt berodde på hundarna och tur. Det största vildsvinet de nedlagt vägde 150 kg och var nära att dräpa den ena jägaren. Han hade trängt in monstret i sin håla och när de slutligen fick ögonkontakt så tog svinet fart och rusade mot honom med blottade betar redo att riva upp hans kropp från skrev till armhåla. Han sköt mot den anstormande döden men kulan gled bara av galtens stridssköld. Just som jägarens sista stund var kommen så hördes ett skott och den raggiga besten föll ihop. Jägarens jaktkamrat hade just anlänt och avbröt duellen i grevens tid. Och som svar på min fråga så skulle jag ge fan i att brottas med vildsvin. Det är hundarnas jobb. Och veterinärskostnaderna för hundar som används till vildsvinsjakt är skyhöga. Djupa köttsår är vanliga resultat om man får tro jägarna.

Vi fortsatte tala om transport av svinen. Det var tydligen samma princip som när man transporterar kvinnfolk. Som ett bylte över axlarna. Jag fyllde klokt i med att ”ibland kan det vara svårt att skilja dem åt”. Den ena jägaren förklarade tålmodigt hur det låg till: ”Svinet skriker bara någon enstaka gång. Kvinnan skriker hela tiden.” Jägaren vände blicken mot mina kamoflagenäthandskar, som mina kamrater så omtänksamt utrustat mig med, och kungjorde att vad jag bar lämpades sig bättre på nattklubbens scen än i skogen. Därefter konstaterade han att det slutat regna och att det var dags att sätta igång jakten. Jag fick ett bälte med slida och kniv som jag trädde på mig med start från marken. Jägaren anmärkte att han aldrig sett någon ta på sig ett bälte på det sättet förut och undrade vidare om jag var säker på att jag var en man som låg med kvinnor.

Med bältet på så bar det iväg genom buskar och snår. Nedför förrädiska slänter och lerbankar under regndrypande träd. Längs en slingrande bäck och vidare över en bro formad av ett stupat träd. En känsla av irrvandring infann sig så sakteliga. Just som personen bakom mig halkade till och landade på baken i ett lerhål så hördes hundarnas skall och kort därefter syntes svinets borst sticka upp ovanför ett krön.

Medan hundarna ansatte svinet så forcerade vi slänten. Hjärtat slog snabbt och hårt. Grisen hade inga betar men höll ändå hundarna stångna utan större problem. Kampen gick fram och tillbaka. Till slut tröttnade svinet och den svarta hunden fick ett bra tag kring nacken. Hundföraren tog sin plats vid vårt byte och visade vars jag skulle sticka kniven. Jag tog min plats vid svinets blottade undersida och utan att tveka så stötte jag in det smala vassa bladet i dess strupe. Inte helt oväntat så skrek mitt offer som en stucken gris. Det var nästan hjärtskärande. Blodet pulserade kraftigt ur dess hals. Som i en dröm så kupade jag mina händer vid källan och fyllde dem med liv. Helig graal, heligt blod. Jag drack mig otörstig och målade sedan mina kinder med återstoden.

Sedan skulle bytet bäras hem. Jag var vid denna tidpunkt fortfarande ren och anständig bortsett från mina händer, skor, läppar och kinder. Jag tog tag i svinets ben och drog det vidare uppför slänten. Det var inget stort djur – uppskattningsvis 50 kg – men det tog ändå en hel del ansträngning att ta sig någon vart. Efter att slänten forcerats till fullo så öppnade vi dess buk och tog ut inälvorna till hundarnas stora förtjusning. Det ramlade även ut en del skit ur dess ändalykt i detta skede. Det kändes som att jag klarade mig utan skit och lever så jag lät hundarna festa i fred.

Jag var själv ute efter något helt annat. En förseglad skatt. Jag rullade svinet nedför en lerig slänt och bad en kamrat att bära i bakfötterna. Det gick alldeles för långsamt med ett svinhuvud mellan benen så jag bestämde mig efter mycken tvekan att bära själv. Upp med svinet på ena axeln med återstoden av dess blod rinnande över mina kläder. Jag såg ut som att jag hade skolios där jag trampade fram med min börda. Det blev snabbt alldeles för jobbigt så jag lät grisen slå i marken än en gång. Därefter en frivändning och en slängning av grisen tvärs över axlarna precis som skaparen avsett. Det gick plötstligt väldigt lätt och inom kort var jag framme vid jaktstugan.

Jag tände en segerpipa för fotots skull och poserade med svinet. Därefter hängdes svinet upp i hälsenan för hängmörning. Hundägaren stirrade på mig med kalla döda fiskögon när jag poängterade att bäckenhängning var en överlägsen mörningsmetod. Grisen fick hänga som den hängde. Jag grät inga tårar över det utan skar ut dess rykande varma hjärta och åt upp mitt framför ögonen på mitt sällskap. Jag kände hur jag fylldes av vildsvinets krafter medan flera av åskådarna innan detta ögonblick inte alls kände till min hunger efter rått kött. Ute i det vilda så finns det dock inga hemligheter. Inga barriärer. Efter att jag och åskådarna svalt våra portioner av kött och shock så brände och skrapade jag bort bestens hår. Jag blev även informerad om att alla vildsvin i Nya Zeeland härstammar från bleka tamgrisar.

Jag finner det högst fascinerande att grisarna så snabbt antar ett svart och borstigt vildsvinsutseende i det vilda. Många förändringar sker i själva fenotypen redan i den första generationen av frisläppta grisar. Den logiska frågan är ju: vad händer med den tama människan om den släppts ut i det vilda? Vad ligger förborgat i dess gener och bara väntar på att uttryckas?

Slutligen var det dags för finalen. Det stora priset. Färsk grishjärna. Huvudet avskiljdes från kroppen och en slipad yxa klöv skallen i två. Jag sträckte mina händer mot den blottade skatten och fyllde dem med rikedom. Därefter lät jag hjärnan vandra samma väg som många hjärnor vandrat dessförinnan. Genom min matspjälkningsapparat. Det tog inte många minuter förrän en bekant känsla av himmelsk eufori infann sig. Min kropp stod i behaglig brand och min knopp var förlorad i extas. En känsla jag minns mycket väl från min tid i Spanien då färsk lammhjärna stod på menyn. I NZ får jag normalt inte tag på färsk hjärna så detta tillfälle betydde oerhört mycket för mig. Frusen hjärna har inte alls samma euforiska effekt. De opiatiska peptiderna tar uppenbarligen stryk av såväl upphettning som nedfrysning.

Så vad tycker jag så här i efterhand om jakten? Det var en intressant upplevelse men den var inte utan efterbörd. När adrenalinet lagt sig och effekten av hjärnan gått ur systemet så började jag tycka synd om svinet. Det kändes inte som en rättvis kamp. Och dess hjärtskärande skri lämnade definitivt ett avtryck. Jag tror att man måste lära sig dessa saker som ung för att inte reagera över dem när man utför dem. Eller alternativt utföra dem så många gånger att det blir rutin. Att göra det för första gången som vuxen är en upplevelse med både fram och baksida. Dessutom var jakten antagligen arrangerad till 100%. Kanske hade de sövt ett svin och släppt loss det på området. De visste nog att det fanns ett vildsvin utan betar på plats. Vi betalade trots allt dyra pengar för äventyret och jag tror inte de skulle riskera missnöje eller farliga skador. Men jag är glad att jag utfört jakten och det kommer att bli mer jakt framöver. Vilda getter, rådjur och svin finns det alldeles för gott om här. Nästa gång jagar jag själv utan åskådare och arrangörer.

« Previous post
Next post »