Bygga Muskler Gå ner i vikt Gå upp i vikt

Vårt dagliga kött giv oss idag…

januari 11, 2010

Ännu en dag har passerat och kött har inmundigats under tystnad inne i den mörka, kalla och dragiga grottan. Barcelona måste vara en av få städer i världen där det är kallare inomhus än utomhus på vintern. Man får jävlar anamma sitta påpälsad som om det vore arktisk vinter. Självklart råder omvända förhållanden på sommaren. Då är det varmare inomhus än utomhus. Men jag tar det för vad det är: en liten del i läran om livets jävlighet.

Åter till köttet. Måndagen till ära besökte jag La Boqueria – den bästa marknaden i Barcelona. Lustigt nog lever många urinvånare i villfarelsen att det är dyrare där än på andra marknader på grund av alla turister. Men det är överlag den billigaste marknaden i hela staden. Vill man bli rejält skinnad ska man gå till någon mer perifer marknad, gärna 5 eller fler tunnelbanestationer bort. Att säljarna där kommer undan med sina ockerpriser beror nog på att kundunderlaget till största delen utgörs av gamla rörelsehindrade pensionärer som inte har något annat val än att ta sig till närmaste marknad. Stadens unga invånare handlar självklart inte på nån av stadens traditionella marknader. De äter ute eller går till närmaste supermarket och köper massproducerad skit. Modern västerländsk matkultur är på god väg att ta över. Ge det 1-2 generationer till så försvinner nog färskvarumarknaderna.

I vilket fall så är det ett särskilt stånd som jag gillar. En av dem som jobbar frågar alltid: ”Te gusto grassa eh?” samtidigt som han slår en krabba. Vi brukar förhandla om priset och mängden. Jag säger reserverat: ”Un kilo”. Han replikerar: ”NOO! Dos kilo”, och drämmer köttstycket i skärbrädan med en stor smäll. Det brukar bli som han vill vad avser mängden och som jag vill vad avser priset. Fast ibland undrar man ju om man ändå blivit lurad på nåt sätt. Trist nog verkar han ha slutat jobba där.

En yngre förmåga huserar bakom disken. Jag tittar på köttet. Han tittar på mig. Jag fortsätter titta på köttet. Det blir en obekväm tystnad. Jag bryter den med: ”Tienes redondo?”. ”Si” kommer snabbt men ej ackompanjerat av senor. Jag känner mig en smula förorättad men köttstycket glittrar vackert på skärbrädan och gör mig åter blid till sinnes. ”Quantos?”. ”Entero”. ”Vale…, filete?”. ”No, solo una pieza”. Han skrider till verket. Jag är just på väg att sjunka in i ett drömliknande tillstånd då jag blir varse vad det är som sker bakom disken. Han skär, putsar, trimmar och förstör köttbiten! Fettet dimper ner i nån gudsfärgäten avskrädeshink. ”NOOO” utbrister jag som ett litet barn. ”Me gusta grassa”. Men skadan är redan skedd. Köttet har genomgått raffinering. Men han ser mina tårfyllda ögon och reparerar skadan med en sprängfylld påse färskt späck.

Jag känner mig lite som marknadens avfallskvarn när jag avlägsnar mig med kappsäck fylld av fett som ingen annan vill ha men jag klagar inte. Jag vill ju ha det och det är det enda som spelar någon roll.

mat 2010-01-11