Bygga Muskler Gå ner i vikt Gå upp i vikt

Saker jag inte borde ha svalt: Del 3

april 29, 2010

Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig min läxa efter att ha gjort mig själv så mycket illa men icket. Minnet är bra men kort. Eller kanske det inte är minnet som felar. Kanske är det uppväxten. Kanske har det att göra med att jag tvingades äta gammal, torr potatis och billig svensk falukorv – som till hälften består av potatis – som barn. Nu när jag i vuxen ålder själv får bestämma valet av föda så kan jag inte hindra mig. Jag kan inte äta återhållsamt. Jag måste vräka i mig tills maten är slut.

Fast antagligen hade jag gjort samma sak som barn om bara maten smakat och ingen funnits där för att stoppa mig. Det är nog en primitiv och djupt rotad instinkt. En del av mitt genetiska arv som jag inte riktigt kan skylla på uppväxtmiljön. Det jag behöver är fem snabba öppna slag över ögonen, ett hårt knutet slag i magen samt en stålhättad spark på smalbenet varje gång jag köper skit som jag tar skada av att vräka i mig. Så länge jag håller mig till det råa köttet så är det inga problem. Rått kött och rått fett kan jag äta tills det tar stopp utan att fara illa. Kilo på kilo. Och det är väl egentligen det enda beviset jag behöver. Rått kött och rått animaliskt fett är den mest biokompatibla födan. Det är onaturligt att äta återhållsamt och måste man äta återhållsamt så äter man onaturlig föda. Nu hade väl förvisso inte den arkaiska människan konstant tillgång på kött men det behöver man inte heller ha som modern människa:

1. Sälj bilen.
2. Gå till livsmedelsbutiken.
3. Köp en massa kött, så mycket du kan bära och kånka allt hela vägen hem.
4. Tillaga inte köttet.
5. Ät köttet och fettet tills det tar slut och magen står ut.
6. Ta det lugnt.
7. Svält.
8. Gå tillbaka till punkt 2.

Hur som helst: den här specifika incidenten ägde rum för bara ett år sedan i Barcelona, Spanien. Jag var 30 år gammal vid tillfället i fråga. Ingen ungdom med andra ord. Jag hade fått upp ögonen för en delikattessbutik som låg alldeles runt hörnet och till slut beslutat mig för att pröva på. Jag köpte butiksgjorda korvar och ”färsk” getost. Jag tryckte i mig allt på en gång. 1 kg korv och 1 kg färsk getost. Smakade rätt bra. Korven jag valt hette ”Oriental” och getosten hade tillfredställande låg salthalt. Resten av dagen och natten passerade utan olyckor. Det blev ingen tarmtömning på morgonen men det var inget jag reflekterade över. Framåt eftermiddagen besökte jag åter delikatessbutiken. Den här gången blev det bara 1 kg färsk getost. Korven fick vara. Jag tryckte i mig hela osten illa kvickt. Resten av dagen och natten passerade utan olyckor. Det blev ingen tarmtömning nästa morgon heller. Ingen stor grej men lite fundersam blev jag i alla fall.

Ytterligare en dag och natt passerade. Sedan var det dags. Osten skulle ut. Men det gick inte. Den hade blivit till cement i tarmen. Jag pustade, stånkade, svettades, bräkte, kacklade och kväkte men till ingen nytta. Skiten satt fast. Många kvinnor pratar stolt om smärtorna de genomlidit när de fött barn men det måste ju ses i sitt rätta sammanhang. Barnet skall ut genom en passage som är skapad för ändamålet. Det kan med andra ord inte vara så jävligt som kvinnorna säger. Det som befäst sig i min tarm var skapat för ett helt annat ändamål än att klämmas ut ur min ändalykt. Det var skapat för att ta livet av mig. Det var onda makter i rörelse. Men inte i min tarm. Där var ondskans makt redan cementerad.

För att häva förbannelsen som kastats över mig så skulle jag bli tvungen att ta till trolldom. Förbannelser måste hävas med värre förbannelser, ondska med större ondska och smärta med djupare smärta. Jag reste mig halvt, tog spjärn mot väggarna, öppnade munnen och läste en fruktansvärd ramsa som jag ej kan återge här då trolldom är farligt och inget för vanliga dödliga. Ut ur min mun kom ord så stygga och fula att himlens alla änglar föll i gråt. Och ut ur min tarm kom en homunculus så grotesk att till och med gud fader själv valde att blunda. En varelse hård som sten med korta armar och krumma ben. En golem som stank av svavel och mystiska alkemiska processer. Jag hade gjort vad ingen lyckats med före mig. Jag hade skapat liv från enkla element. Min kropp var kärlet och i mina fluidum ägde alkemin rum. Den högsta alkemin. Jag förstod plöstligt vad varelsen var för något: vishetens sten. En levande sten. Animerad materia. Med stenens hjälp skulle jag snart kunna göra det som Gustaf Fröding diktade om och de gamla misslyckade alkemisterna drömde om: skita guld.

Hur det gick med guldskitandet förtäljer inte historien men den grundläggande alkemiska formeln som skapar vishetens sten är tydlig och klar:

Tag af den klöf och behornade svarta get det hvita fluidum ur ljufer,
Tag ock af get det gylldene fluidum af salta smak,
Tag afkomma af get af daga ock öpfna buk,
Tapfa hvita fluidum i buk,
Hvita fluidum blifva tät materia,
Tapfa gylldene fluidum i buk,
Den svarta ramfsa sfära ock det alkemiska pulfer strö,
Solen ga ned ock uppf trefaldt,
Fasta materia fra gylldene fluidum skiljas ock ätas uppf,
Solen ga ned ock uppf trefaldt,
Den svarta ramfsa åter yttra ock djäful skola födas.

« Previous post