Bygga Muskler Gå ner i vikt Gå upp i vikt

Saker jag inte borde ha svalt: Del 2

april 25, 2010

Jag var ung och dum en gång för länge sedan. Jag åt och jag led. Jag drar mig till minnes en särskild måltid som rev djupa fåror och slet upp gamla sår i mitt inre. Jag hade läst i någon gudsförgäten tidskrift att arkeologiska fynd pekade på skaldjur som en viktig dietär komponent för människan i ett dunkelt förflutet. Stärkt och inspirerad av dessa indicier så gjorde jag slag i saken. Ett kilo räkor med skal införskaffades illa kvickt. Att de var förkokade och frysta lät jag mig inte hindras av. På den tiden reflekterade jag inte ens över skillnaden mellan färsk och processad mat. Jag lät tina räkorna en kort stund i ett vattenbad innan hungern och nyfikenheten tog överhand. Det var hög tid att äta vad som mycket väl kunde ha varit en evolutionärt korrekt komponerad måltid.

Jag insåg nästan genast att det var alldeles för jobbigt att skala de halvfrusna räkorna och jag misstänkte dessutom att skalen innehöll viktiga näringsämnen. Måltiden blev därför halvfrusna räkor med skal. Jag tuggade, svalde och åt. Det smakade inte helt tokigt. Jag kände mig förankrad till mitt genetiska arv. Mina förfäders mässande sånger steg ur glömskans avgrund och fyllde ut rummet där jag satt. Jag var ett med naturen och mig själv.

Räka för räka och skal för skal så tömde jag påsen. Just som jag skulle till att fiska upp den sista isbiten så kände jag en skarp smärta i magen. Jag avbröt överaskat mitt ätande och försökte resa mig upp från stolen. Det skulle jag inte ha gjort. Tusen nålar högg till i mitt inre. Jag satte mig abrupt ner igen. Det kändes som en stor och tung sten i magen. En sten försedd med långa vassa spikar som när som helst kunde punktera min arma mage och tarm. Rörde jag mig det minsta så trängde spikarna in i mina vävnader. Jag var helt immobiliserad. Paniken spred sig. Numret till akuten kunde jag inte på rak arm och telefonen var dessutom inte inom räckhåll. Jag var övertygad om att min sista stund var kommen. Vem skulle ge mig den sista smörjelsen? Vem skulle be för min odödliga själ? Jag stämde upp till klagosång och inväntade dödshugget. Men dödshugget kom aldrig. Sakta löstes stenen och spikarna upp. Jag kände mig befriad. De smärtans bojor som fjättrat mig var brutna och jag var åter fri att vandra över solbelysta slätter. Jag hade fått en till chans och jag skulle ta väl tillvara på den.

Historiens lärdom: Räkor är satans redskap. Förklädda pestbärare. Trojanska hästar som vill in i kroppen och göra ont. Undvik till varje pris.