Människa eller djur?

Det borde inte komma som någon överaskning för någon, mig själv eller andra, att min kosthållning för med sig en hel del social friktion. Detta till trots så kan jag inte upphöra att förvånas över hur oerhört inskränkta, fåfänga och löjliga folk kan vara.

Häromdagen besökte jag stranden i Orewa tillsammans med min flickvän och hennes kompis. Med oss hade vi en kylväska full av kött, ost och trams. Tanken (deras) var att grilla. Eller snarare att jag skulle grilla och att de skulle äta. Kvinnor i allmänhet är helt talanglösa på och ointresserade av såväl att laga mat som att städa och tvätta så hur det kan ha blivit deras lott att sköta dessa sysslor i hemmet är en gåta. Lyckligtvis så är kvinnan på väg bort från köket, tvättstugan och städskrubben i och med generationsskiftet som pågår just nu i världen. Förhoppningsvis är det en permanent exil som vi beskådar.

Hur som helst, längs stranden i Orewa står det gasdrivna stekhällar utplacerade och stoppar man i 50 cent så går dem igång för en kortare stund. Jag stoppade i ett mynt, slängde på de andras kött och lät värmen göra resten. Min egen köttbit var en stor och förhoppningsvis saftig sak som jag efter snabbt övervägande lät bli att hetta upp. Det var fler som ville använda stekhällen. En herre i sina bästa år stod bakom mig med ett paket förkokad korv i sin ena näve och fleromättad matlagningsolja i sin andra. Hans uppsåt var tydligt och klart att ”göra” korv. Problemet var att korven redan var gjord och således varken kunde eller behövde göras. Därtill var den förkokad och fylld av utfyllnad och således otjänlig som föda. Jag lät dock bli att poängtera detta för mannen i fråga då det inte går att förklara för dem som inte begriper.

Jag återvände med köttet till bordet och det väntande sällskapet som satt och rökte gräs och babblade om irrelevanta saker. Jag lade upp köttet på deras tallrikar och försåg dem med kniv och gaffel. Sedan satte jag mig ner och högg tänderna i min köttbit. Det var en riktigt seg och jävlig bit ytterlår som jag fått tag i. Inte undra på att priset var nedsatt. Det här var sista gången jag handlar på en vanlig supermarket tänkte jag där jag satt och bet och slet i köttet. Plötsligt blev jag varse att mitt bordssällskap inte åt från sina tallrikar.

”Jaha vad är det nu då?” frågade jag.

”Honey could you cut up the meat in smaller pieces to make it look nicer and eat with knife and fork?”

”No I am afraid I can’t.”

”It’s just so…”

”Eat your food and stop bothering me!”

”I am not hungry. We will go down to the beach.”

”Alright, have fun.”

Jag fortsatte kämpa med köttet medan mitt sällskap avlägsnade sig. En bit bort satt korvstekaren med sin fru och deras lilla barn. De åt korv med bröd. I en cirkel runt dem stod en kör av fiskmåsar och skrek sin tiggarsång. En ledde, de andra sjöng med. Tre snabba skrän, kort paus, tre snabba skrän, kort paus, tre snabba skrän. Sedan flög de iväg som ett gäng boomeranger och landade på samma plats igen. Processen upprepades 3 gånger. Sedan gav de upp. Jag höll ett vaksamt öga på måsarna ty ur deras kloaker droppade det skit som jag ogärna ville träffas av. Kort efter att måsarna gett upp så gav jag upp. Förbannat dåligt kött var det. Köttet åkte ner i kylväskan och jag vältrade mig ner mot stranden.

Det som stör folk är inte att jag äter rått kött utan att jag gör det genom att hålla ett enda stort köttstycke i händerna medan jag biter och river med tänderna. Skär jag bara upp köttet i små fina bitar och tar till bestick så är allt ok. Hade jag dessförinnan tillagat köttet så hade allt varit perfekt. Principen är att ju mer man processar maten, desto bättre är det. Ju mindre man processar maten, desto sämre är det. Processar man den inte överhuvudtaget så är det fruktansvärt. Maten måste ”göras” på ett eller annat sätt. Så är det bara. Gör maten hur du vill, bara du gör den. Att äta är något helvetes fint. En konstform hela vägen från råvara till bukfylla. Problemet är att ju mera man gör med köttet, desto mera stinker skiten i matcykelns slut. Valet är således att äta fint och skita fult eller att äta fult och skita fint. Jag väljer det senare.

Jag är den förste att erkänna att eldnyttjandet, matlagningen och det fina ätandet är de enda unika dragen som människan har. Allt annat människan sysslar med såsom språk, verktygsanvändande, husbyggande, formande av välorganiserade samhällen, altruism, krig, djurhållning, jordbruk och begravningar står att finna i varierande grad hos andra arter. Genom att inte laga maten och äta fint så försakar man sin mänsklighet och jag har sedan länge försakat min. Jag är fullkomligt på det klara med vad jag är. Jag är ett djur och det är en verklighet som jag harmoniserar med. Att vara människa, å andra sidan, är att skapa en massa distraktioner för sinnet så att det slipper konfrontera sanningen. Mänsklighet är självbedrägeri av värsta sorten. Ett lapptäcke av strunt och små illusioner för att hålla den stora illusionen vid liv.