Bygga Muskler Gå ner i vikt Gå upp i vikt

En titt i kylskåpet

maj 6, 2010

Jag har inte uppdaterat på några dagar men det finns ingen anledning till oro. Jag äter rått kött, dricker rå mjölk och trivs som en ulv i fårhagen. Jag har gått upp 7 kilo sedan jag nedsteg till Nya Zealand. Magen har dock börjat puta lite oroväckande. 7 kilo till och jag kommer att se ut som en gödgris. Men snart kommer svälten. Jag känner det på mig. Efter de sju feta åren kommer sju magra år. I vetskap om detta så har jag förberett mig väl. Idag köpte jag 20 kg vacuumförpackat kött, 2 kilo märgben och ett halvt kilo Osso Bucco. Huruvida jag äter det direkt eller sparar det för framtida bruk är dock irrelevant. Antingen lagrar jag energin i kroppen eller i frysen. Eller så skiter jag ut den under svåra plågor. Det sista alternativet bör jag dock klara mig ifrån så länge jag håller mig till kött.

Det blev i alla fall ett rejält träningspass och många krockar med omvärlden av dagens köttkånkande. Redan hos slaktaren så var det en nyfiken dam som frågade mig om de 10 kilo tunga köttstyckena jag lyfte ur kyldisken:

”How long do you have to cook them?”

Jag svarade sanningsenligt:

”Not long at all ma’m, not long at all.”

”Are you a chef?”

”I am but not the kind of chef you would want cooking for you”.

Konversationen dog ut, jag betalade för köttet och förberedde mig för vandringen hem. Bara hälften rymdes i ryggsäcken. Resten fick jag bära i trippla plastpåsar trädda på varandra. Nya Zealand har bra kött och mjölk men förfärligt låg kvalitet på plastpåsarna. Husen är också löjeväckande både utanpå och inuti. Husfasader av fuskträ (PVC), skabbiga heltäckningsmattor, mögelskador och ofta gasolkök. Kiwis har inte heller upptäckt att sopnedkast är en väldigt dålig idé. Dessutom kör de runt i världens förmodligen sämsta bil: Landrovern. De har anammat allt som är dåligt med England, inklusive världsledande incidens av astma och allergier (heltäckningsmattor någon?), och odlat det ute på sin lilla ö. Men åter till köttet.

Sträckan från slaktaren till lägenheten är ca 5 kilometer i kraftigt kuperad terräng. Jag var kaxig när jag inledde återfärden men redan efter en kilometer började jag bli trött i skuldrorna av att bära påsen som på kort tid fått lära känna både min högra och vänstra näve. Jag beslöt mig för att använda huvudet istället. En hand fick balansera medan den andra fick vila. Nack- och halsmusklerna fick dock slita desto mer. Jag kände hur proteinsyntesen gick i höjden. Stora traps och nacke som en tjur – här kommer jag!

Strax därpå väcktes jag ur min dröm av ett flertal kinesiska ansikten som flinade på andra sidan ett av många fönster jag passerade. Flina på era risätande fjantar, tänkte jag, för köttet är mitt och makten och härligheten i evighet amen. Fullt lika munter var dock inte den feta maoriern till busschaufför som fick tvärnita efter att jag tappat köttbördan på marken mitt på ett övergångställe där ljuset slagit om. Tuta på du ditt feta as, tänkte jag och signalerade stopp mot bussen med min ena arm medan den andra fiskade upp köttet. Jag höll kvar stoppgesten och fullföljde med viktig och oberörd min vandring över gatan till ljudet av ilskna tutanden och skrikande bromsar.

Nästa stopp blev domänparken där jag hade picnic. Osso bucco intogs med stor förtjusning. Fåglar fick stå för underhållningen. Det är inte mycket hjärna i de små liven och det är också detta som håller dem utanför min middagsmeny. Men kommer det en tid av svält så kan prioriteringarna ändras. Så kvittra och skutta på medan ni fortfarande kan små fjäderfän. Ingen vet vad framtiden har i sitt sköte.

Väl hemma blev det trappen istället för hissen upp till femte våningen. Jag var alldeles blöt i svett när jag stängde dörren till lägenheten bakom mig. Men än var inte vedermödorna över. Kylskåpet kunde inte ackommodera köttet. Det är förbannat ynkliga kylskåp i detta land. I just mitt kylskåp går inte ens hyllorna att dra ut då dörrjäveln ej kan öppnas helt vilket i sin tur beror på att kylskåpet är inklämt i ett yttre skåp.

På bordet gjorde sig köttet bra. Men inte i kylskåpet. Jag pressade, mosade, slet och rev men till ingen nytta. Bara en bit fick plats.

Jag skulle bli tvungen att äta upp två tre kilo kött för att få in återstoden av köttstycket. Sagt och gjort:

Voilá:

I kylskåpsdörren skymtar min tätmjölk. Ölen och colan vet jag inte hur de kommit dit. Men well stocked ska man ju alltid vara.

Hur som helst: vem behöver gym när man kan kånka på kött? Dessutom har jag porrsurfat sönder högerarmen så kan inte träna så många övningar. Men det är ett utmärkt tillfälle att komma i kapp med min släpande vänstra kroppshalva. Bent press, hantelrodd, sittande enarmsrodd och knäböjar går bra. Jag kommer att kicka igång min träningsdagbok här så snart högerarmen är återställd. Har installerat ett porrfilter på datorn och bett en bekant ställa in admin-lösenordet. Nu ska det bli renlevnad.