Min dotters kost har jag inte tid att göra så mycket åt just nu. I synnerhet inte eftersom jag aldrig får vara ensam med henne då kärringskrället alltid är hemma. Min dotter, som heter Luna, är 6 månader gammal och har just börjat få tänder. Jag har testat att strimla halvkokad/halvrå oxfile men det var inget lyckat resultat. Det var besvärligt för henne att svälja. Jag tror det är enklare för henna att äta helt rått eller tillagat under lång tid på låg temperatur. Mellanting funkar inte.

Lever och hjärna har jag inte testat att ge henne än men det kommer att ske så snart min fru vänder ryggen till. Det är antagligen betydligt enklare att äta för ett litet barn då det inte är någon bindväv eller tuggmotstånd, bara mjuk geggamoja. Det är inte direkt en slump att lever är något av det första som naturfolk ger sina barn och här i Nya Zeeland så var det inte ovanligt att man gav små barn fårhjärna ändra tills för kanske 30 år sedan.

På bilden ovan är Luna cirka 4.5 månader gammal och har just smakat sand för första gången. Att döma av ansiktsuttrycket så var det något hon inte borde ha smakat. Men sådan far sådan dotter. Inom kort var allt glömt och solen strålade igen:

Vad gäller framtiden så planerar jag att starta en engelsk version av bloggen på feralprimate.com. Måste bara få lite tid över att översätta gamla inlägg. För närvarande skriver jag mest om dataspel och tekniska saker kring webbplatser på avatarwithin.com då detta tangerar mitt verkliga jobb. Hur som helst, håll ögonen öppna. Jag kommer att sätta igång feralprimate innan sommaren.

Inlägget Uppdatering är publicerat på proteinsyntes.se - alla rättigheter förbehållna.

[Show as slideshow]

Vi tog oss medelst bil från Auckland ned till Rotorua där svavelosande jaktmarker väntade på våra ivriga steg. Vi var ett härligt gäng och humöret stod på topp. Med mig på färden hade jag en termos med jäst mjölk som jag bjöd jaktlaget runt. Rösterna var höga och skratten var aldrig långt borta. Alkoholen gjorde sitt och vi gjorde vårt.

Vår destination var en en gammal rådjursfarm som tagits över av det vilda. Vi lämnade bilen vid den yttersta inhägnadens grind. Jag klev ur bilen och satte ner min goretexbeklädda fot i en hög med koskit. Det rykande varma välkomnandet fastnade under skosulan och bar vittnesmål om att vi var ute i naturen bland alla djuren. Några jägare sicksackade vant mellan skithögarna och lotsade oss upp på flaket till ”grisbilen” som de så muntert kallade sin farkost. Färden fortsatte genom grinden längs en kraftigt kuperad och vindlande grusväg som misshandlade bilens undersida. Vi behövde tydligen gå ner i vikt om man fick tro chauffören. Till slut var vi i alla fall framme.

Vi hade inte mer än rullat av grisflaket förrän regnet började ösa ner. I de övriga deltagarnas gymnastikskor så lades grogrunden för svamp och mögel. Jag log i mjugg, föga anande vilket öde som väntade mina egna kläder denna dag. Vi tog skydd under ett tak av presenning som spänts upp utanför en murken liten jaktstuga. En eld brann i ett hörn och en kastrull puttrade på härden. Vi slog oss ned kring ett träbord. kaffe och te serverades och jag började så smått konversera med jägarna.

”Vad är chansen att vi fångar något idag?”
”Hur stort var det största vildsvin ni fångat?”
”Är det rekommenderat att försöka brotta ned ett vildsvin, hållande dess betar i sina bara händer?”

Våra chanser visste de inte mycket om. Allt berodde på hundarna och tur. Det största vildsvinet de nedlagt vägde 150 kg och var nära att dräpa den ena jägaren. Han hade trängt in monstret i sin håla och när de slutligen fick ögonkontakt så tog svinet fart och rusade mot honom med blottade betar redo att riva upp hans kropp från skrev till armhåla. Han sköt mot den anstormande döden men kulan gled bara av galtens stridssköld. Just som jägarens sista stund var kommen så hördes ett skott och den raggiga besten föll ihop. Jägarens jaktkamrat hade just anlänt och avbröt duellen i grevens tid. Och som svar på min fråga så skulle jag ge fan i att brottas med vildsvin. Det är hundarnas jobb. Och veterinärskostnaderna för hundar som används till vildsvinsjakt är skyhöga. Djupa köttsår är vanliga resultat om man får tro jägarna.

Vi fortsatte tala om transport av svinen. Det var tydligen samma princip som när man transporterar kvinnfolk. Som ett bylte över axlarna. Jag fyllde klokt i med att ”ibland kan det vara svårt att skilja dem åt”. Den ena jägaren förklarade tålmodigt hur det låg till: ”Svinet skriker bara någon enstaka gång. Kvinnan skriker hela tiden.” Jägaren vände blicken mot mina kamoflagenäthandskar, som mina kamrater så omtänksamt utrustat mig med, och kungjorde att vad jag bar lämpades sig bättre på nattklubbens scen än i skogen. Därefter konstaterade han att det slutat regna och att det var dags att sätta igång jakten. Jag fick ett bälte med slida och kniv som jag trädde på mig med start från marken. Jägaren anmärkte att han aldrig sett någon ta på sig ett bälte på det sättet förut och undrade vidare om jag var säker på att jag var en man som låg med kvinnor.

Med bältet på så bar det iväg genom buskar och snår. Nedför förrädiska slänter och lerbankar under regndrypande träd. Längs en slingrande bäck och vidare över en bro formad av ett stupat träd. En känsla av irrvandring infann sig så sakteliga. Just som personen bakom mig halkade till och landade på baken i ett lerhål så hördes hundarnas skall och kort därefter syntes svinets borst sticka upp ovanför ett krön.

Medan hundarna ansatte svinet så forcerade vi slänten. Hjärtat slog snabbt och hårt. Grisen hade inga betar men höll ändå hundarna stångna utan större problem. Kampen gick fram och tillbaka. Till slut tröttnade svinet och den svarta hunden fick ett bra tag kring nacken. Hundföraren tog sin plats vid vårt byte och visade vars jag skulle sticka kniven. Jag tog min plats vid svinets blottade undersida och utan att tveka så stötte jag in det smala vassa bladet i dess strupe. Inte helt oväntat så skrek mitt offer som en stucken gris. Det var nästan hjärtskärande. Blodet pulserade kraftigt ur dess hals. Som i en dröm så kupade jag mina händer vid källan och fyllde dem med liv. Helig graal, heligt blod. Jag drack mig otörstig och målade sedan mina kinder med återstoden.

Sedan skulle bytet bäras hem. Jag var vid denna tidpunkt fortfarande ren och anständig bortsett från mina händer, skor, läppar och kinder. Jag tog tag i svinets ben och drog det vidare uppför slänten. Det var inget stort djur – uppskattningsvis 50 kg – men det tog ändå en hel del ansträngning att ta sig någon vart. Efter att slänten forcerats till fullo så öppnade vi dess buk och tog ut inälvorna till hundarnas stora förtjusning. Det ramlade även ut en del skit ur dess ändalykt i detta skede. Det kändes som att jag klarade mig utan skit och lever så jag lät hundarna festa i fred.

Jag var själv ute efter något helt annat. En förseglad skatt. Jag rullade svinet nedför en lerig slänt och bad en kamrat att bära i bakfötterna. Det gick alldeles för långsamt med ett svinhuvud mellan benen så jag bestämde mig efter mycken tvekan att bära själv. Upp med svinet på ena axeln med återstoden av dess blod rinnande över mina kläder. Jag såg ut som att jag hade skolios där jag trampade fram med min börda. Det blev snabbt alldeles för jobbigt så jag lät grisen slå i marken än en gång. Därefter en frivändning och en slängning av grisen tvärs över axlarna precis som skaparen avsett. Det gick plötstligt väldigt lätt och inom kort var jag framme vid jaktstugan.

Jag tände en segerpipa för fotots skull och poserade med svinet. Därefter hängdes svinet upp i hälsenan för hängmörning. Hundägaren stirrade på mig med kalla döda fiskögon när jag poängterade att bäckenhängning var en överlägsen mörningsmetod. Grisen fick hänga som den hängde. Jag grät inga tårar över det utan skar ut dess rykande varma hjärta och åt upp mitt framför ögonen på mitt sällskap. Jag kände hur jag fylldes av vildsvinets krafter medan flera av åskådarna innan detta ögonblick inte alls kände till min hunger efter rått kött. Ute i det vilda så finns det dock inga hemligheter. Inga barriärer. Efter att jag och åskådarna svalt våra portioner av kött och shock så brände och skrapade jag bort bestens hår. Jag blev även informerad om att alla vildsvin i Nya Zeeland härstammar från bleka tamgrisar.

Jag finner det högst fascinerande att grisarna så snabbt antar ett svart och borstigt vildsvinsutseende i det vilda. Många förändringar sker i själva fenotypen redan i den första generationen av frisläppta grisar. Den logiska frågan är ju: vad händer med den tama människan om den släppts ut i det vilda? Vad ligger förborgat i dess gener och bara väntar på att uttryckas?

Slutligen var det dags för finalen. Det stora priset. Färsk grishjärna. Huvudet avskiljdes från kroppen och en slipad yxa klöv skallen i två. Jag sträckte mina händer mot den blottade skatten och fyllde dem med rikedom. Därefter lät jag hjärnan vandra samma väg som många hjärnor vandrat dessförinnan. Genom min matspjälkningsapparat. Det tog inte många minuter förrän en bekant känsla av himmelsk eufori infann sig. Min kropp stod i behaglig brand och min knopp var förlorad i extas. En känsla jag minns mycket väl från min tid i Spanien då färsk lammhjärna stod på menyn. I NZ får jag normalt inte tag på färsk hjärna så detta tillfälle betydde oerhört mycket för mig. Frusen hjärna har inte alls samma euforiska effekt. De opiatiska peptiderna tar uppenbarligen stryk av såväl upphettning som nedfrysning.

Så vad tycker jag så här i efterhand om jakten? Det var en intressant upplevelse men den var inte utan efterbörd. När adrenalinet lagt sig och effekten av hjärnan gått ur systemet så började jag tycka synd om svinet. Det kändes inte som en rättvis kamp. Och dess hjärtskärande skri lämnade definitivt ett avtryck. Jag tror att man måste lära sig dessa saker som ung för att inte reagera över dem när man utför dem. Eller alternativt utföra dem så många gånger att det blir rutin. Att göra det för första gången som vuxen är en upplevelse med både fram och baksida. Dessutom var jakten antagligen arrangerad till 100%. Kanske hade de sövt ett svin och släppt loss det på området. De visste nog att det fanns ett vildsvin utan betar på plats. Vi betalade trots allt dyra pengar för äventyret och jag tror inte de skulle riskera missnöje eller farliga skador. Men jag är glad att jag utfört jakten och det kommer att bli mer jakt framöver. Vilda getter, rådjur och svin finns det alldeles för gott om här. Nästa gång jagar jag själv utan åskådare och arrangörer.

Inlägget Vildsvinsjakt är publicerat på proteinsyntes.se - alla rättigheter förbehållna.

Från Benjamin

Hej!
Vill börja med att tacka för en mycket bra blogg, den har inspirerat mig att ta klivet till råa animaler. Dessvärre funkar det inte helt bra, jag har nämligen väldigt svårt att få i mig det råa köttet och undrar om detta bara är ett omställningbesvär eller om jag dessvärre har degenererats till en lägre stående primat som ej tål rått kött? Jag har lyckats slängt i mig ca 10-20 kilo rått kött (mest högrev), dessutom ett halvt kilo ungnötlever och en rejäl mängd råa ägg. Tidigare har jag ätit en stenålderskost på tillagad mat. Jag har ett normalt procent kroppsfett och en relativt vältränad.

Jag brukar äta tre mål om dagen, börjar morgonen med 3 råa ägg. Vid lunch blir det rått kött och jag får en värmande känsla i magen. Nu kan jag börja känna ett visst illamående. Senare vid middagen kan det vara riktigt svårt att få i mig köttet. Detta leder till att jag brukar skära köttet i små bitar och medans jag håller för näsan sväljer jag ner köttet. Detta känns inte helt rätt.

Jag har annars inget problem annars att dra i mig stora mängder tillagat fett kött.

Vad kan detta bero på? Är köttet för dålig kvalitet? Jag har ätit ekologiskt kött också utan att känna någon skillnad. Alltid är det svenskt färskt kött, oftast då Scans, p.g.a studier kan jag ej köpa det mera exclusivare kött jämt.

Tack på förhand!

Hej Benjamin,

Kul att du gillar bloggen och att du vågar prova på rått kött.

Mitt tips är att du skippar både frukost och ägg. Satsa istället på en lätt lunch och en stor middag bestående av rått nötkött eller rått lammkött. Det räcker att äta lever en gång i veckan. Det är även viktigt att köttet är i gott skick. Ekologiskt säger inte så mycket om köttets kvalité. Det gäller att hitta rätt uppfödare. Helst lokal men det beror ju litegrann på vars man bor. Välj helst vakuumförpackat kött. Annars kött förpackat i butik samma dag som inköpsdagen. Köp aldrig konsumentförpackat kött (High Oxygen Map). High Oxygen Map utmärks av en djup förpackning med en hård spänd plastyta över.

High Oxygen Map

Du bör även se över fettet. Det är viktigt att få i sig oljigt mjukt fett, tex märg från smalbenen eller fettranden från ryggbiff eller fläskkotlett. Hårt och torrt fett skapar inget större välmående.

Var inte heller rädd för att testa griskött. Om det är färskt och från en bra uppfödare så kan det vara att föredra framför nötkött av tvivelaktig kvalitet.

Mvh,
Arvid

Inlägget Rått kött är publicerat på proteinsyntes.se - alla rättigheter förbehållna.

Studien Impact of Carnivory on Human Development and Evolution Revealed by a New Unifying Model of Weaning in Mammals, publicerad online på PloS One, visar på ett mycket starkt samband mellan köttätande och tidigare avvänjning från modersmjölk. Studien utfördes på 67 däggdjursarter och man fann att följande 3 variabler stod för 90% av variationen mellan arterna: hjärnmassa för vuxen individ, lemmarnas biomekanik och kostens sammansättning.

Primater i allmänhet och människan i synnerher har stor hjärna och människan skiljer sig från övriga primater med tidigare avvänjning från modersmjölk. Köttätande tycks sammanfalla mycket väl med denna evolutionära process hos människan. Och ju snabbare moderns bröst blir fria, desto snabbare kan hon bli gravid igen. Så köttätande möjliggjorde antagligen signifikant befolkningsökning för den tidiga människan.

Referenser

Elia Psouni, Axel Janke, Martin Garwicz (2012). Impact of Carnivory on Human Development and Evolution Revealed by a New Unifying Model of Weaning in Mammals. PLoS ONE 7(4): e32452. doi:10.1371/journal.pone.0032452.

Inlägget Köttätande ledde till befolkningsökning är publicerat på proteinsyntes.se - alla rättigheter förbehållna.

Munter jägare

Vad gäller huset jag bor i – jag hyr bara för tillfället – så har det en stor och präktig bakgård som gjord för ett par getter och några höns. När jag klippte gräsmattan och räffsade undan det klippta gräset så insåg jag till fullo vilket vansinnigt slöseri med tid och naturresurser som detta förfarande är. Tänk om alla hade lite betande djur och höns på sina gräsmattor. Gräset skulle klippas automatiskt och en massa mat skulle produceras på köpet. Folk som babblar om att kött är slöseri med jordens resurser kan aldrig ha reflekterat över den enorma yta, särskilt i västvärlden, som inte används till något vettigt.

Min bakgård

Trädet till vänster ger grapefrukt och trädet till höger – skymt bakom det värdelösa lövträdet – ger plommon. Tyvärr så var jag borta när plommonen började mogna och när jag väl kom åter så hade fåglarna gjort processen kort med de stackars frukterna. Förbannade odjur. Nya Zeeland har alldeles för mycket fåglar. Jag måste komma på ett sätt att fånga dem och dräpa dem utan att väcka grannarnas misstankar. Jag gissar att vilda småfåglar slår kyckling i fråga om smak vilket förvisso inte säger så mycket. Annat än det så har jag sniglar i trädgården som jag ännu inte har smakat men kommer svälten så kommer jag inte att tveka. Kanske det till och med är gott. Allt man behöver göra är att stoppa ned armen i buskarna under natten då fukten är som störst för att sedan draga den åter och skörda sniglarna från sin ansatta lem.

Inlägget Den som väntar på något gott är publicerat på proteinsyntes.se - alla rättigheter förbehållna.

Inlägget Förlorade drömmars grotta är publicerat på proteinsyntes.se - alla rättigheter förbehållna.

På vägen tillbaka så stod lyckligtvis portarna öppna till Gengis Khan vars buffé är en tröst för trötta vandrare och feta bilister. Jag betalade för mig och fyllde sedan upp min snålt tilltagna skål med rått nötkött, rått lammkött och två sorters rå lök för att skyla köttet. Tanken är att innehållet i gästernas skålar skall passera den fullt synliga stekytan i restaurangens mitt men jag tog istället en lång lov runt det osande steknavet till ett litet skymt bord i ett hörn där jag trodde jag skulle få äta ostört.

Olyckligtvis så tog det inte lång tid innan fler gäster började anlända och fylla upp borden runtomkring. Jag fick skymma min skål med armen och gaffla in köttet snabbt som blixten i munnen. Och en av de anställda sprang fram och tillbaka, fram och tillbaka, på värdelösa ärenden. Jag fick inte en lugn stund och backade därför bara två gånger. Löken slank också ner i paniken.

När jag till slut kom hem, trött och kärlekskrank, så fick jag kalla handen. Min lökandedräkt var tydligen fruktansvärd. Och var värre är, nu i morse var den enligt vittnes utsago ”ännu värre”. Så ingen kärlek och halvrisigt käk under stressiga omständigheter. Det blir nog ingen mer Gengis för min del. Erfarenheten och plånboken säger att det är bättre att bara köpa lite kött i livsmedelsbutiken och trycka i sig på en parkbänk.

Inlägget Mongolisk BBQ utan eld är publicerat på proteinsyntes.se - alla rättigheter förbehållna.

Lärdomen man kan dra av detta är att man antingen måste leva ett väldigt ensamt liv eller göra kostuppoffringar. I alla fall under normala omständigheter. Om man har väldig tur så kanske man kan hitta en attraktiv livskamrat och goda vänner med samma böjelse som en själv. Man kan ju även fasa in sin partner i den råa livstilen men det kommer aldrig att fungera så länge partnern har ett vanligt jobb. Hon måste jobba hemifrån med ett osocialt jobb så att hon kommer bort från alla normala människor med deras dåliga inflytande och onda avsikter. Yrkesvalen är således bondmora eller daytrader. Alternativt att stor rikedom redan finnes så att inget jobb måste utföras.

Hur som haver så är det mycket som pågår just nu. Jag har bland annat varit i Sydney och ätit känguru. Mycket mycket gott!

En hängmörad slaktkropp fastnade också på bild i Sydney. Trevligt när man får se vad som pågår i butiken utan kulisser och ridåer. Nu var ju slaktkroppen förvisso inte bäckenhängd men men…

På en fest så hörde jag även ryktas om rå mjölk i vanliga livsmedelsbutiker i Sydney men jag tror det rör sig om ett missförstånd. Antagligen en amatör som förväxlat icke-homogeniserad mjölk med opastöriserad mjölk. Jag hittade iaf ingenting när jag strosade runt. Nåväl: efter lite googling så har det visat sig att det faktiskt finns opastöriserad komjölk till salu i Sydney men endast i speciella hälsobutiker och då under den krystade beteckningen ”Cleopatra’s bath milk”. Endast avsett för yttre bruk. Rullar med ögonen…

Annat än det så är jag upptagen med att planera inför mitt bröllop. Den 10:e december går evenemanget av stapeln på Waiheke. Det blir inte så mycket rått kött pga våra ärade gästers preferenser men däremot blir det autentisk argentisk grillfest – så kallad Asado. Ingen jävla gas eller färdigkol. Det är riktiga vedpinnar som eldas upp på plats. Vi har fått tag i en gaucho av argentinsk härkomst som styr upp käket. Det blir färska chorizos utan konserveringsmedel, grillade revben av nöt, entrecôte samt ett helt lamm korsfäst ovan glödande kol. Allt kött är så klart biodynamiskt framställt.

Min svensexa är även den under utveckling och det lutar för närvarande åt organiserad vildsvinsjakt i vildmarken. Räkna med många bilder om det blir av. Jag kommer på sikt att styra upp en egen jaktlicens och lite vapen så att jag kan jaga själv. Tyvärr har jag lite ont om tid just nu så det får bli ett projekt för nästa år.

Inlägget Många järn i elden och mycket kött i magen är publicerat på proteinsyntes.se - alla rättigheter förbehållna.

Detta är till viss del en fråga om social programmering men det är långt ifrån hela sanningen. Det finns andra faktorer med i spelet. Äter man mycket socker och/eller stärkelse så tappar man aptiten för rått kött. Rått kött gynnar en relativt steril matspjälkningsapparat medan socker och stärkelse gynnar en fermenterande bakterieflora. Olikheterna innefattar även typer av matspjälkningsenzymer från munhåla till tunntarm och tider för passage genom hela systemet, för att inte nämna metaboliska skillnader. Det är helt enkelt två skiljda världar och denna skillnad tar sig uttryck även i vad man är sugen på. Vanor skapar såväl psykiska som fysiska behov och förutsättningar. Behov och förutsättningar som förvisso kan ändras över tiden men som icke desto mindre ger upphov till friktion vid prövande av nya saker.

Nu kan man ju förvisso hävda att tillagat kött fungerar skapligt att kombinera med stärkelse och socker och varför skulle rått kött vara annorlunda? Därför att rått kött är annorlunda. Det har annorlunda näringsinnehåll och tillgänglighet än tillagat kött, det spjälkas och absorberas snabbare och sist men inte minst så smakar det annorlunda. Det står utom alla tvivel att tillagning för köttet och växterna närmare varandra vad avser matspjälkning, smak och aptitlighet. Framför allt får de en mer liknande konsistens och passagetid genom systemet samtidigt som bakteriefloran ej extremriktas åt något håll. Salt och andra kryddor gör naturligtvis också sitt för att likrikta alla smaker. Just frånvaron av tillsatt salt kan vara ett problem för många noviser i det råa köttets skola. Lyckligtvis så har man inte längre något saltsug efter en kortare tid på en rå animalisk kost.

Ytterligare ett problem är att rått kött med mera är väldigt kallt om man inte tar ut det från kylskåpet eller köttdisken i god tid innan måltiden. Att äta varm mat är en vana som få vill bryta. Varm mat smakar mera än kall mat och det är behagligt med lite värme i kistan. Bästa lösningen tycker jag är att placera det råa köttet i en liten (för maximal kontaktyta och minimalt med syre) vattentät behållare av rostfritt stål och nedsänka i fingervarmt vatten nån halvtimme innan man ska käka. Annars fungerar säkert en plastpåse också. Det är inte ofta jag tar till detta knep då jag är relativt obrydd men för en person som vill testa kosthållningen för första gången så är det ett hett tips.

Sedan hjälper det naturligtvis att skaffa sig en riktigt bra kniv för att skära upp köttet med. Det är inte många som är intresserade av att riva och bita som ett djur i köttet. En kvalitetskniv kommer då väl till hands. Vid speciella tillfällen så händer det att jag själv tar till kniv. Den kniv jag skaffat för ändamålet är ett magiskt samuraisvärd i miniatyr. Kniven, av märket Ran, skär inte genom köttet utan köttet öppnar sig för kniven. Det välkomnar bladets egg. Se så vackert bladet fångar ljuset på bilden nedan.

Utöver omnämnda faktorer så kvarstår naturligtvis den viktigaste: råvarans kvalitet. Det går inte att äta vad slags skit som helst när man ska äta rått. Bara det absolut bästa är gott nog. Det är först när man äter råa animalier som man fullt ut börjar värdesätta råvarans kvalité. Efter kryddning, eldning och annan processning så är skillnaden inte längre så stor mellan en god råvara och en usel råvara. I rått skick är skillnaden enorm. En mycket stor del av anledningen till att folk äcklas av råa animalier (kött, ägg med mera) är just för att de råvaror de kommer i kontakt med är av usel kvalitet – faktum är att maten som i slutändan tränger in i brödfittan på dessa förtappade själar skulle vara helt oätlig utan rikliga mängder salt och peppar.

Ett riktigt färskt rått ägg från en höna som själv fått söka sin mat i det fria är som sockerkakssmet i munnen medan burhönsägg som legat i veckor efter värpning smakar unket och är riktigt motbjudande att svälja. Gulan i ett kvalitetsägg är mild och lätt söt medan gulan i ett vanligt skitägg måste sväljas hel eller inte alls. Riktigt färskt rått kött från ett betande frigående nötkreatur, förslagsvis ytterlår eller högrev, har en mycket rik och angenäm smak. Fettet smakar lite lätt sött och fullkomligt smälter i munnen. Dassigt konsumentförpackat kött från nåt stackars djur som knappt sett solen har blott en svag järnsmak och är i övrigt unket och motbjudande. Särskilt fettet är oaptitligt.

Detta är naturligtvis ingenting som folk i allmänhet känner till då kvalitativa råvaror aldrig kommit i närheten av deras munnar. Det är alltså två faktorer att se till:

1. Typ av djur, hur det levt och vilken del av djuret det är frågan om: Frigående, betande, matletande på egen hand (på näringsmässigt balanserad mark) är det som gäller här vare sig det är frågan om nöt, lamm/får, gris, fågel eller fisk/skaldjur. Jag måste dock klargöra att fågel, ägg, fisk och skaldjur ej är mina första val då andra val smakar så mycket bättre och känns bättre att äta. Nöt kommer på första plats och ytterlår och högrev är favoritstyckdelarna. Lamm/får kommer på andra plats. Gris på tredje plats. Komjölk på fjärde plats. Ägg på femte plats och fågel/fisk/skaldjur på delad sjätteplats.

2. Hur lång tid som förflutit sedan slakt och hur köttet hanterats sedan slakt: Antingen ska det serveras direkt efter slakt eller så ska det vara bäckenhängt i en vecka och därefter putsat och vakuumförpackat. Organ/inälvsmat, tunga, hjärna och märg måste dock ätas helt färska. De kan inte putsas och vinner inget på mörning.

Det enda sättet att äta helt perfekt är att föda upp djuren själv. Det är bara då man får den där riktiga färskheten och kan kontrollera djurens livsstil fullt ut. Har man inte den möjligheten så är mina tips ändå fullgod ledsagning i livsmedelsbutiken. Resonemanget är naturligtvis även applicerbart på mat från växtriket.

Inlägget Men rått är ju äckligt! är publicerat på proteinsyntes.se - alla rättigheter förbehållna.

Jag har länge varit en trogen kund hos Aussie Butcher i New Market men de har nästan aldrig märgben och för någon månad sedan så var måttet rågat. Jag besöker inte slaktaren för nöjes skull. Jag är där för att köpa käk. Ingen käk, inget köp. Det var en lång och utdragen romans men nu är den över. Jag har träffat någon annan.

Den nya destinationen för mina vallfärder heter New World. En stor och välsorterad livsmedelsbutik i centala stan. Det är dock inte i charken eller köttdisken jag fyndar, ack nej, det är i hundmatsavdelningen som jag går lös. Märgben, lammlever, tjurhjärtan, lammhjärtan och njurar från såväl lamm som nöt. Det är så fint att man blir tårögd. Och skulle märgbenen lysa med sin frånvaro så går jag bara och snackar med killen som sköter sågen i slakteriet bakom charkdisken. De finns nästan alltid i lager. Färska och goda. Jag väljer naturligtvis smalbenen, ty märgen där är oljigare och godare. Torr, hård märg får de gärna behålla eller slänga åt hundarna.

Jag misstänker att det är mången Buster, Ratata och Millou som saknar de fröjdefulla dagar då jag fortfarande styrde kosan mot Aussie Butcher. Nu är den tiden förbi. Nu är det konkurrens om resurserna. Och jag går segrande ur striden ty mot mig har deras hussar och mattar ingen chans. Jag plockar disken ren och slickar blodet från hyllan. Dag in och dag ut. Det blir inget kvar. Allt åt mig och fan åt er!

Notera den storstilta texten ”NOT FIT FOR HUMAN CONSUMPTION”. Det är så rörande att någon är mån om min hälsa. Synd bara att varningen är ren och skär vidskeplighet. Men jag tackar och bockar. Det räcker gott och väl att konkurrera med hundarna. Vilken fasa om fler människor skulle börja äta märg. Det skulle bli rena rama dragkampen om märgbenen i matbutiken. Och jag som lider av handsvett när jag är nervös skulle nog få gå hem hungrig och besegrad. Gärna av nån bitter gammal kärring med järngrepp och ett blängande ondskefullt öga. Eller alternativt av en liten ilsken snorunge. Ve och fasa.

Inlägget Den ständiga jakten på märgben och organ är publicerat på proteinsyntes.se - alla rättigheter förbehållna.